Insändare i HBL den 16.4.2024
Kritikbyråns insändare “Bildkonstbevakningen fortsätter falla mellan stolarna” i Hufvudstadsbladet den 16.4.2024 angående tidningens bildkonstbevakning finns att läsa på nätet här.
Vi på Kritikbyrån är djupt oroade över Hufvudstadsbladets fortsatt styvmoderliga behandling av såväl bildkonstkritiken, som den allmänna bildkonstbevakningen. Sedan 2016 finns ingen bildkonstredaktör på tidningen (tidigare fanns en på deltid) och det märks.
Bildkonstfältet är enormt och mångfasetterat. Det rymmer såklart (precis som alla konstformer) smalare områden, men att behandla hela fältet som perifert är alldeles befängt. Ändå är det detta Hufvudstadsbladet gör. Att tidningen i snart ett årtionde ansett bildkonsten vara så obetydlig att den inte behöver en redaktör är makalöst. Särskilt då museer slår besöksrekord, museikortets popularitet fortsätter öka, och det bildas köer till utställningar. Dessutom lever vi i en tidsålder som genomsyras av visuell kommunikation på ett aldrig tidigare skådat sätt.
Bevakningen lider, i dag är det få utställningar som alls uppmärksammas. Sedan årsskiftet (fram till 13 april) har Hufvudstadsbladet publicerat sju bildkonstrecensioner. Kiasmas stora samlingsutställning, som öppnade i början av januari, har exempelvis ännu inte nämnts annat än i en allmän kulturkrönika, där den felaktigt kallades en permanent utställning. De mindre museerna och gallerierna är det ännu tystare om, vilket är katastrofalt för hela fältet. När det gäller den övriga bevakningen kan nämnas att Tove Jansson eller Helene Schjerfbeck figurerat i en tredjedel av artiklarna. Tror kulturredaktionen att intresset för den finlandssvenska bildkonsten är så snävt och reaktionärt?
På Hufvudstadsbladets redaktion finns redaktörer för litteratur, teater, musik, film och tv. Dessa fungerar inte bara som intressebevakare – en insatt och kunnig person som med tyngd kan motivera varför en utställning, konstnär eller händelse bör uppmärksammas, och även själv skriva initierat om ämnet – utan också som en länk mellan redaktionen och frilanskritikerna.
Bildkonstkritikerna lämnas helt ensamma här, och förväntas dessutom göra redaktörsarbete genom att hålla koll på fältet, och komma med förslag och tips. Detta är oavlönat arbete av människor som redan är underbetalda. När dessa förslag sedan möts av ointresse eller tystnad är det lätt att förstå att motivationen hos kritikerna börjar tryta.
När konstnären Caroline Slotte lyfte frågan i en insändare för två år sedan (”Bildkonstfältet är en blind fläck”, 2.1.2022) svarade dåvarande kulturchefen Fredrik Sonck att det visserligen stämde att färre resurser läggs på bildkonst än på många andra konstformer, men att redaktionen eftersträvar en god konstbevakning ”både redaktionellt och med hjälp av frilanskrafter”. Vi anser att vi hittills inte sett prov på detta, varken redaktionellt eller i redaktionens behandling av sina frilansare.
Martina Moliis-Mellberg, Daniel Wickström, Freja Rudels, Salla Aldrin Salskov