Kritik och samhälle – ett panelsamtal

Hur ser kritikens roll ut i kultur- och samhällsdebatten? Kritikombudet Daniel Wickström sammanfattar några av tankarna som dryftades under panelsamtalet mellan Kaneli Kabrell, Dan Lolax och Janne Wass.

Kaneli Kabrell, Dan Lolax och Janne Wass samtalar om kritik och samhälle. Bild: Hanna Ylöstalo.

Den senaste tiden har kulturens plats i det offentliga samtalet diskuterats och debatterats. Men hur ser kritikens roll ut i kultur- och samhällsdebatten? Hur kan den nå ut och vad kan den bidra med? 

Detta var frågor som litteraturvetaren, kritikern och Konturredaktören Kaneli Kabrell samt Hufvudstadsbladet nya kulturchef Dan Lolax tog sig an under ett panelsamtal om kritik och samhälle, modererat av Ny tids chefredaktör Janne Wass. Paneldiskussionen arrangerades den 16 maj av Kritikbyrån, Kontur och Tigern rf.

Vem skrivs kritiken för? 

Lolax konstaterar att det är en vanlig fördom att kulturen, och därmed också kritiken, inte skulle intressera människor. Däremot finns det en förvirring kring vad kultur och kritik är. Alla tar del av kultur i någon form, men de ser det kanske inte som kultur – och om de ser det som kultur kan det ändå hända att de känner att kritiken av denna kultur skrivs för någon annan som är mer insatt. 

Det verkar alltså finnas en elitismstämpel nära till hands då det gäller kultur i allmänhet och kritik i synnerhet. Kabrell lyfter fram att det i det breda fältet ofta kan finnas en aversion mot experter och expertutlåtanden. Själva kritiken kan nog intressera människor medan kritikern utmålas som en elitist eller elak tyckare. Fallet Kiira Korpi är ett exempel: Arttu Seppänens recension av Korpis diktdebut i Helsingin Sanomat väckte stort intresse, trots att många tyckte att recensenten varit för hård. Den senaste diskussionen om juryernas vara eller icke vara i Eurovisionen är ett annat exempel på fall där experter inom kultur ifrågasätts till förmån för det folkliga. 

”Man ogillar experter så länge de är av fel åsikt, det vill säga inte av samma åsikt som en själv”, tillägger Lolax och säger att Eurovisionsjuryerna inte skulle ha ifrågasatts i Finland om de gett mer poäng åt vårt bidrag. Vi har alla i någon mån blivit kritiker, eller snarare åsiktsmaskiner, vilket förstärker känslan av att andra har ”fel” åsikt.

Från publikens håll lyftes också upp att kritiken kan ha svårt att häva sig i samhällsdiskussionen på grund av att den till form och innehåll kan kännas tung jämfört med andra sorters texter och medier. Då världen och samhället i också övrigt är tung att handskas med är det kanske inte en tankeväckande och tankekrävande recension människor vill läsa.

Vad kan kritiken då bidra med?

Eftersom recensionen är en tänkande, öppen text som inte låser sig vid en ståndpunkt bidrar den enligt Kabrell till ett diskussionsklimat som är öppet för olika tolkningar och tankesätt. Lolax menar, medveten om att det kan låta cyniskt, att kritiken är unik i samhällsdebatten just eftersom det är en genomtänkt text – till skillnad från många andra debattinlägg. Kritiken har just det greppet och kravet på sig själv – att vara kunnig och genomtänkt ­– men samtidigt är denna unika roll något som gör det svårt för kritiken att nå fram i diskussionsklimatet. 

Det är inte över en natt som kritiken tappat läsare, och problemet är egentligen större än bara kritiken – det syns både i journalistiken och samhället i stort. Samtidigt går det i cykler och Lolax påminner om att folk alltid kommer att tala om kultur, vilket är en orsak till optimism. Kritiker och journalister måste tröska på, försöka nå fram och hitta nya läsare, och lita på att det även från andra håll i samhället kommer olika bildande faktorer som uppmanar till läsning – bland annat av kritik.

Kritikerna och redaktionerna står här inför en utmaning att försöka hitta en form som tilltalar så många som möjligt utan att tumma på innehållet. Kulturjournalistiken, och särskilt kritiken, kan ha svårt att leva upp till det krav på omsättning som präglar nyhetsjournalistiken och det gäller att försöka hitta en roll där kulturjournalistiken kan breddas samtidigt som den behåller sin frihet. 

Lolax framhåller att dagstidningar som Hufvudstadsbladet har begränsade resurser och därmed tvingas prioritera samtidigt som de måste ha en bred bevakning. Kontur är å andra sidan ett exempel på en tidskrift som befinner sig i marginalen – och som inte strävar efter att ta sig därifrån – just eftersom det finns en frihet att ta fasta på där. Men det finns också helt andra formar av kritik på frammarsch; Kabrell lyfter upp de alltmer populära samtalspoddarna som en form av kritik som verkar tilltala många.

Slutligen konstateras att varken Kabrell eller Lolax känner någon större oro över kritikens framtid; den kommer hitta sin form så länge den är modig och oberoende.

Panelsamtalet ägde rum i restaurang Manala i Helsingfors den 16 maj och arrangerades som en del av Tigern rf:s återkommande evenemang Klubb Tigern, denna gång som ett samarbete mellan Kritikbyrån, Kontur och Tigern rf.

/Daniel Wickström

Föregående
Föregående

Uppslukad av Hangö teaterträff och det konstnärliga arbetets strävan

Nästa
Nästa

Kritikbyrån får Mikael Lybeck-priset!