Kanske kritikerns och konstnärens ställning egentligen är ganska lika? – Astrid Stenius fick ge kritik på halvfärdiga föreställningar under DEMO-festivalen

En teaterföreställning som ska bli recenserad är en skör situation för både konstnärerna och kritikern. Den är ömtålig och präglas av en ömsesidig önskan att kommunicera. Om kommunikationen lyckas är det som en elstöt av magiska mått. Det är den känslan vi alla vill åt, såväl scenkonstnärer som kritiker, det är därför vi fortsätter, gång på gång, om och om igen.

Det var det som kanske blev den största insikten då jag, och litteraturkritikern Lotta Westerlund, fick delta som kritiker under en minifestival för halvfärdiga scenkonstidéer. DEMO-festivalen ordnas av föreningen LUST rf. (Långsiktig Utveckling av Svenskspråkig Teater), och i år ägde festivalen rum i början av december. Min och Lottas uppgift var att under festivalens gång delta i diskussionen och ge feedback, och att efteråt, på en halvtimme, skriva var sin recension av det vi hade sett och upplevt. Vilket visade sig vara svårare än väntat.

Bilderböcker och guldtandad Powerpoint-presentation

Under festivalen presenterade två arbetsgrupper sina halvfärdiga alster. Den första presentationen var en uppläsning av några scener ur en text som just nu är under arbete, en dramatisering av en bilderbok. Planen är att slutresultatet ska bli en föreställning som Skärgårdsteatern ska turnera med under sommaren 2022. Arbetsgruppen representerades på festivalen av Antonia Henn, Martin Paul och Emelie Zilliacus. I demon ingick även några sånger som framfördes till pianoackompanjemang.

Den andra presentationen var en del av en monolog med en Power Point-presentation som fond, spelad med kostym, rekvisita och specialeffekter av Alex Holmlund. Rubriken för projektet var ”Actionfylld föreläsning-ish om fakking powerpoint”.

Produktionerna var i lite olika faser av produktionsprocessen. Eller så arbetar grupperna bara på olika sätt? Skärgårdsteatern satt på stolar och läste repliker, medan Alex hade gått in i sin roll med guldtänder och allt, och stod och agerade mot bakgrund av sin Power Point-presentation med allt vad stick och rytmisering heter.

Det hade varit mycket ofruktbart att gå in för att jämföra de två produktionerna. Det stod klart från början att de var djupt olika i grunden.

Det som demorna hade gemensamt var öppenheten för idéer. De var båda ytterst halvfärdiga och innehöll många luckor som publiken reagerade på och diskuterade under feedbacksessionerna som följde.

Festivalen var uppbyggd så att varje demo åtföljdes av en feedbacksession som leddes av skådespelaren och dramaturgen Per Ehrström. Per utgick från en anpassad variant av DasArts-metoden som ursprungligen kommer från teaterakademin i Amsterdam.

Efter varje presentation skulle publiken svara på tre frågor angående demon man precis hade sett: Vad såg vi? Vad fungerade? Och vad behöver vi mera av? Efter det skrev varje person ur publiken ner tre associationer på post it-lappar som hängdes upp på väggen. Upphovspersonerna till demorna fick sedan reflektera över det som stod på lapparna och ta ställning till hur mycket det speglade vad föreställningarna hade handlat om.

Efter att båda demorna hade fått sin feedback fick vi kritiker en halvtimme på oss att skriva en kritisk text om det vi hade upplevt, om festivalen som helhet eller om en enskild demo, med valfri infallsvinkel. Vi valde båda att skriva lite om båda demorna. När en halvtimme hade gått lästes våra texter upp högt inför alla och diskussionen fortsatte.

Tanken var att vi skulle få pröva på detsamma som scenkonstnärerna råkade ut för, nämligen att presentera ett halvfärdigt verk för publik.

”Jag har ingenting att säga” – den sköra kommunikationen

Man skriver ju aldrig kritik om halvfärdiga verk. Det känns inte tillåtet att peta i något som är under arbete. Som kritiker kändes det också skrämmande att både behöva skriva kritiken på så kort tid, och att göra det inför upphovspersonerna – samtidigt var det nog det skrämmande som var själva lockelsen med att delta i festivalen. Och under processen insåg jag mycket om mig själv som kritiker.

Det som blev tydligt åtminstone för mig, när jag var tvungen att spotta ur mig text på så kort tid, var något som jag egentligen hade anat redan tidigare: sist och slutligen kommer ganska mycket av värderingen i en recension genast efter att jag har sett ett verk. Ofta redan medan jag ännu sitter i salongen. Jag har tränat på det i många år, så det är helt avsiktligt: att tycka något genast, utan tvekan, vad det än är. Det går alltid att revidera sitt tyckande i efterhand, men den råa, rena reaktionen går inte att återskapa efteråt. Det är därför jag vill ha tag i den genast.

Samtidigt har jag alltid skrivkramp när jag skriver kritik. Jag måste övervinna den varje gång och det är absolut inte bekvämt eller trevligt. Nu hade jag dessutom upphovspersonerna rakt framför mig i samma rum och det var utmanande men hälsosamt för mig att uppleva. Och något jag upptäckte var att jag inte kunde dyka rakt ner på känsloplanet och skriva med hjärtat.

Varför?

Direkt efter en föreställning har jag nästan alltid ett black out-ögonblick då jag känner att jag helt enkelt måste lägga av som kritiker. Jag tänker ”jag har ingenting att säga” och får panik. Sedan börjar arbetet med att övervinna den blockeringen. Det som var intressant att märka var att jag i princip helt och hållet använder mig av DasArts-metoden då jag börjar skriva. Nämligen med en beskrivning av vad jag just har sett: ”Vad såg vi?”.

Det är det som är processen med att skriva kritik för mig.

Om man förenklar lite och delar upp teaterkritiken som hantverk i delar, kan det kanske se ut så här. Vad är kritik? Kritik är att välja. Kritik är att beskriva, analysera, värdera, att förvandla ordlös konst till ord utifrån givna ramar. Kritik är att gå i dialog, att svara på konstverket.

Jag hade på känn att värderingen var det som kom först för mig, och så var det, men så långt har jag inte kommit som kritiker att jag skulle klara av att förvandla min värdering till ord som en halv timme senare läses upp för upphovspersonerna. Där kom väggen emot för mig, jag klarade det inte. Kanske en annan gång.

Problemet är inte att det skulle saknas ord. Problemet är inte heller att jag skulle tycka en massa elakt som jag inte vågar skriva. Jag vet att det på konstfältet finns en uppfattning att vi kritiker gör det vi gör lättvindigt och att vi mest bara vill såga och vara elaka.

Jag, för min del, känner att både teaterarbetarna och kritikerna befinner sig i en skör situation där grundfrågan är: Hur kommer det jag har gjort att tas emot? Man vill bli förstådd och man vill förstå. Där är kärnan, tror jag: man vill kommunicera. Och jag tror inte att det hjälper att ha skrivit kritik i 50 eller 70 år, vilket jag verkligen inte har gjort – jag har skrivit kritik i ett år – jag tror kärnan är densamma hur som helst. Eller jag hoppas att jag inte förlorar känslan för det sköra, hur många år som än går.

Feedback eller kritik?

På DEMO-festivalen skapades en dialog mellan verk och kritiker. Det skapades ett rum för diskussion. Någon kom fram och berättade om den där gången då en kritiker helt hade missförstått hens pjäs och hur jobbigt det hade känts, värdefulla samtal fördes. Och det var utmanande att spotta ur sig läsbar text på en halvtimme.

Allt detta hände, och ändå var det inte kritik. Det var förstadier, studier, estetiska diskussioner, feedback och ett försök att mötas, och på det sättet var det givande och lite farligt, men det var inte kritik.

Skillnaden mellan feedback och kritik är kanske som skillnaden mellan en pratstund och en dialog. Kritiken kräver mera tid och ett djupare lyssnande, också bakåt, till sådant som har gjorts förr. Man kan gärna ta till hela sin tidigare erfarenhet, allt man läst, sett, hört och upplevt och hitta det som kan vara relevant, om också bara för en enda läsare. Sedan ska värderingen, den som kom till en allra först, kläs i ord. Man ska beskriva, namnge, värdera, plocka isär och välja. Man ska vässa de argument man har, koka ner sitt budskap till ett koncentrat, välja sina ord och förädla. Och framför allt ska man tänka och tänka om. Och sedan ska texten vila, gärna åtminstone ett dygn, om tid finns. Och så kanske den når ut, och man kommunicerar. Det kan också hända att man missförstått totalt, och det får man också ta, det är insatsen. Och kanske det är det som i slutändan är både konstnärens och kritikerns uppgift: att omfamna osäkerheten.

/Astrid Stenius, scenkonstkritiker


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s