Kvinna gäckar män i GrusGrusteaterns nya pjäs på Åbo Stadsteater

Skådespelaren Thomas Dellinger. Bild av Ville Kurki.

Texten är skriven under Kritikbyråns arbiskurs i Åbo ”Kritik för alla – en skrivverkstad” den 21.9–7.11.2021.


Nainen katoaa (Kvinnan försvinner)

Regi: Ville Kurki
Regiassistent – visualist: Timo Tamminen
Dramatiker: Sophie Lannefranque
Ljuddesign: Kalle Terästö
Ljusdesign: Irene Lehtonen
Scenografi och kostym: Timo Tamminen och Ville Kurki
Foton: Jussi Virkkumaa
Kommunikation och marknadsföring: Pia Puustelli
Produktion: Grus Grus Teater rf

Vad som helst kan hända i ett förhållande, om det bara är tillräckligt dysfunktionellt. I GrusGrus-teaterns aktuella pjäs Kvinnan försvinner sprängs både en och annan rimlighets gränser i en hisnande scenupplevelse där spänningen åker berg- och dalbana, de komiska inslagen når oanade höjder och de surrealistiskt absurda saltomortalerna i det kronologiska sannolikt får Aristoteles att vända sig – eller kanske gapskrattande applådera – i sin grav.

Sophie Lannefranques manuskript, som under ett årtionde vuxit fram i samarbete med gruppen, har mognat till en veritabelt psykedelisk thriller som knakar i fogarna men ändå håller, och det med ära. 

Den dramatiska plattformen är relationen mellan en kvinna och en man. Upptakten, där Hon lockas in i scenens vardagsrum av en telefon som ringer, får fart då knackningarna i kylskåpet visar sig komma från en främmande man som klämt in sig i skåpet. Han lyder inte uppmaningen att ge sig iväg, och trots skrymmande sprickor i kontaktytorna påbörjar de ett liv tillsammans. Hon kommer och går, Han går hemma och vankar. Ett bonzaiträd blir en symbol för relationens dysfunktionalitet som gång på gång bekräftas – paret kommer inte till samförstånd kring hur trädet skall skötas, inte ens riktigt vad det är för något, och trädet vissnar och dör, nästan.

Eftersom Hon har för vana att försvinna har Han väntat en dryg vecka med att kontakta polisen. Det gör den tillkallade kommissarien misstänksam, och han inleder en kuslig katt-och-råttalek som får parets relation att te sig något konstig och något som alls icke passar in i myndighetens formulär. Den stackars mannen, som varit underdog med kvinnan finner sig nu snarare anklagad än hjälpt och börjar förlora kontakten med verkligheten. Men är det någon här som riktigt har kontakt med den? Problemet är att alla tre lever i var sin verklighet, och verkligheterna saknar de möjliggörande beröringspunkterna. Han är den sårbara, känslomässigt beroende av kvinnan som inte har några som helst tankar på att ge avkall på sina egna intressen, och juridiskt beroende av den skoningslösa kommissarien som tar skydd i sin tjänsteställning.

Så stommen. Vore roligt att se manuskriptet – det spektaklet vi bevittnar är uppbyggt på. Vad har regissören Ville Kurki läst in mellan raderna, vad finns utskrivet? Pjäsen är till ytterlighet absurdiserad från första scen till sista; scenografi och ljuddesign gestaltar naturkrafter, oändlighet och vårt kulturella arv i form av åskväder som avbryter scener, himlarymd som pulserar över alltsammans, David Lynch-inspirerade tongångar och italiensk smörschlager. Sofia Molin som kvinnan och Thomas Dellinger som mannen ger järnet, den grovhugget stiliserade kommissarien Pauli Poranen håller. Och kylskåpet har ett liv för sig.

Men vad blev det av kvinnan? I slutscenen där de två männen på var sitt sätt står övergivna, får de tecken på att hon lever. Oklart dock på vilken sida av verkligheten.

Av: Bianca Gräsbeck      

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s