Ett banbrytande brobygge som väcker frågor


Texten är skriven under Kritikbyråns arbiskurs i Åbo ”Kritik för alla – en skrivverkstad” den 21.9–7.11.2021. Deltagarna kunde välja mellan att skriva en recension om olika slags fenomen, skribenten valde att skriva om arkitektur.


Logomobron, som efter många om och men börjar få sin slutliga form, pockar utan tvekan på den förbipasserandes uppmärksamhet. Det är ett stilrent monument till en redan klassisk process, där många av de frågor som väcks ändå förblir obesvarade.

Den nya gångbron – ”Jousi” – är onekligen uppseendeväckande, där den kröker sig fram över järnvägsspåren likt en 140 meter lång orm av glas och metall. I sin blygråa enkelhet är den rentav stilfull, när höstsolen dansar i dess fjäll av glas.

Att projektet har kantats av en dramatik som hade gjort Tolstoj avundsjuk är inget som arkitektteamet, under Jukka Horttanainens ledning, ska belastas för. Vid övergångsstället, i den strida trafikströmmen på Bangårdsgatan, är det ändå lätt hänt att tankarna vandrar.

Sedan planeringstävlingen för bron, från hörnet vid Formansgatan över till kulturcentrumet Logomo på bangårdens norra sida, avgjordes sommaren 2016, har turerna varit många för Åbos egen västmetro – motgångarna och förseningarna mer lätträknade än framgångarna.

Likt en annan rysk klassiker har projektets dramaturgi bjudit på ekonomiska grubblerier, långa diskussioner, brutna löften och krossade drömmar. Likt en annan rysk klassiker har själva brobygget också blivit fantastiskt utdraget. Vintern 2018 blev våren 2019, blev sommaren 2020 och hösten 2021. När bron nu anses färdig att börja tjäna Åboborna i oktober är det trots det svårt att skaka av sig känslan av att mycket är på hälft.

Som varje värdigt konstverk ställer Logomobron nämligen flera viktiga frågor. Vad hände med trapporna ner till spåren? Vem är den egentligen till för? Och varför slutar den på mitten? Där bron nu abrupt slutar i en glasvägg och trappa ner till trafiken på Bangårdsgatan, någon meter in på densamma, ger den ett nästan absurdistiskt intryck. Lite som att Åbo har tagit den där ormen i svansen för att hindra den från att bita – och sedan låtit den hänga, handlingsförlamad och ineffektiv.

På så sätt är Logomobron ett utmärkt och stilrent minnesmärke över hela processen – en modern finländsk klassiker.

Av: Lukas Lundin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s