Lysande debut med trovärdigt persongalleri

Lydia Sandgren. Foto: Tomas Ohlsson

Texten är skriven under Kritikbyråns arbiskurs ”Kritik för alla – en skrivverkstad” den 12.9–10.10.2020.


Lydia Sandgren debuterar 33 år gammal med romanen Samlade verk, en tegelsten på nästan 700 sidor som hon har skrivit på i tio år. Romanen har höjts till skyarna av många kritiker och sålt slut flera upplagor.

Huvudpersonen i berättelsen heter Martin Berg och är en medelålders förläggare som har två vuxna barn och bor i Göteborg. Hans 24-åriga dotter Rakel studerar psykologi. Hon har en viktig funktion i romanen, då hon ger sig ut och letar efter sin mamma Cecilia Berg som varit spårlöst försvunnen i 15 år. Cecilia lämnade sin familj när Rakel och lillebror Elis ännu bara var barn och sedan dess har ingen hört från henne. Eller? Utöver Martin och Rakel finns det ytterligare en central person i berättelsen nämligen Martins bästa vän, bildkonstnären Gustav. Han lever i stunden och dricker för mycket och i perioder dras Martin med i hans äventyr. Det är kännetecknande för Martins personlighet: han dras med i det människor runt omkring honom gör och tar sällan egna beslut.

Samlade verk är såväl uppväxtskildring som familjekrönika och lite deckare också, trots att mysteriet med Cecilia bara är ett av många spår i romanen.

Lydia Sandgren säger sig vilja skriva om Göteborg som Hjalmar Söderberg skrev om Stockholm vid förra sekelskiftet. Kanske det inte är en slump att hennes huvudperson heter just Martin Berg? Namnet påminner om Martin Birck ur Söderbergs delvis självbiografiska utvecklingsroman Martin Bircks ungdom från 1901.

Göteborg har visserligen redan sin egen hovpoet i sångaren och låtskrivaren Håkan Hellström men Sandgren vidhåller att här finns ett hål att fylla. Hon porträtterar sitt Göteborg genom att nämna namn på gator och restauranger som säkert väcker minnen hos de läsare som bott i Göteborg på 1980-talet. Stora delar av romanen utgör nämligen tillbakablickar till Martins ungdom och studietid på 80-talet och Sandgren har helt klart gjort sin research. Man måste inte känna till gator och torg i Göteborg för att få tag i stämningarna, men det kan säkert vara något som ytterligare fördjupar läsupplevelsen.

Sandgren är en uthållig stämningsskapare som med denna mastodont till bok visar att hon kan bygga en båge som håller i hundratals sidor utan att kvaliteten blir ojämn. Med Samlade verk kan man drömma sig bort och leva sig in i andra människors absolut trovärdigt skildrade liv och njuta. Det ser ljust ut för den svenska samtidslitteraturen när man läser en så här lyskraftig debut. Och trots att Sandgren är utbildad psykolog faller hon inte för frestelsen att diagnostisera sina romanfigurer utan låter dem vara komplexa och motsägelsefulla likt människor av kött och blod.

Det enda som eventuellt är en brist hos romanen är att det inte finns fler än ett berättarplan. Händelseförloppet vecklas ut av en allvetande och pålitlig berättare. Det finns inget hemligt budskap som ligger på lur under den i hög utsträckning handlingsdrivna intrigen. På den här punkten påminner Lydia Sandgren om den 1963 födda nordamerikanska författaren Donna Tartt, som också är känd för att ruva länge på sina böcker. Tartt publicerar med cirka tio års mellanrum en tegelsten rent guld som säljer som smör. Hennes favoritteman är social klass, skuld och skönheten som begrepp. Det börjar snart vara tio år sedan hennes senaste roman Steglitsan (2013) kom ut, vilket är en glad nyhet för alla Tarttfans.

Hos Donna Tartt är det inte heller textens olika nivåer eller berättarplan som står i fokus. Hon imponerar precis som Sandgren med oerhört långa och välkonstruerade bågar samt ett trovärdigt persongalleri. Inte sällan finns det också en deckarhistoria inbakad i Tartts romaner. Båda författarna är skickliga på att skapa mentala landskap och förtätade stämningar som egentligen kan vila på rätt triviala saker, det vardagliga livet, ofta med ett gammalt trauma som ligger och skaver långt bak i medvetandets vindlingar. Det häftiga med dessa stämningar är att de håller i sig och håller i sig och håller i sig i det oändliga, tills läsaren är fullkomligt trollbunden och inte riktigt vet hur hen ska återgå till sitt eget riktiga liv efter avslutad läsning.

Astrid Stenius

En kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s