Konsten att avteckna verkligheten: recension av Tove Ditlevsens Gift

Tove Ditlevsen. Foto: Per Pejstrup/Press Association Images.

Texten är skriven under Kritikbyråns arbiskurs ”Kritik för alla – en skrivverkstad” den 12.9–10.10.2020.


I Tove Ditlevsens självbiografiska roman Gift (1971) finns en scen där huvudpersonen Tove och hennes man Ebbe grälar. Han är arg, eftersom han känner igen sig själv i en karaktär som förekommer i en bok Tove skriver: en herr Mulvad som tycker om att lösa ekvationer. ”Det är ju jag”, säger Ebbe och kräver att Tove stryker karaktären, eftersom alla hans vänner kommer att känna igen honom och skratta åt honom. ”Jag förstår inte, säger Ebbe ilsket, att du inte kan skapa dina personer så som till exempel Dickens gör. Du tecknar bara av verkligheten. Det har ingenting med konst att göra.” Senare berättar Tove om grälet för en av sina väninnor, och konstaterar: ”Nej […] när jag skriver tar jag inte hänsyn till någon. Jag kan inte.”

Danska författaren Tove Ditlevsen (1917–1976) var både framgångsrik och skandalomsusad i sin samtid, inte minst på grund av hennes självbiografiska verk. Gift är sista delen i en memoarsvit vars två första delar utgörs av Barndom och Ungdom, och handlar, som titeln antyder, om att vara gift – om livet i och kring äktenskapet. Då boken börjar är Tove tjugo år och redan i sitt första äktenskap, det fösta av sammanlagt fyra som alla behandlas i romanen. Hon skriver hängivet, går på fest i Köpenhamnska kulturkretsar, förälskar sig och inleder affärer, får barn och gifter om sig. Titeln Gift ska även förstås i dubbel bemärkelse. Utöver äktenskapet hänvisar den till substansen gift, till den smärtstillande drogen petidin som Tove får i samband med en illegal abort och blir beroende av.

Gift är drabbande läsning, inte i första hand på grund av dess biografiska förankring utan främst på grund av dess litterära egenskaper. Romanen är skriven nästan som en slags medvetandeström helt utgående från Toves egna reflektioner och iakttagelser. Det förekommer sällan regelrätt dialog med tankstreck på ny rad, i stället är dialogen inbakad i själva textflödet. Ställvis sträcker sig ett och samma stycke över ett helt uppslag. Boken bjuder på detta sätt in till att sträckläsas, såväl innehållet som textens utformning gör det svårt för mig att lägga ner den. Ditlevsen skriver avskalat och lättillgängligt utan att vara simpel eller torr. Det som Ebbe avfärdar som okonstnärligt – att bara avteckna verkligheten – är utmärkande för Ditlevsens skapartalang. Hennes skildringar av vardagslivet är träffsäkra och mångbottnade, som när Tove i början av boken förbereder middagsmat och tänker på sitt äktenskap med den över trettio år äldre redaktören Viggo F.: ”Kanske hade jag inte behövt gifta mig med Viggo F. för att komma framåt i världen. Kanske gjorde jag det bara för att min mamma ville det oerhört mycket. Jag sticker ett finger i köttet för att känna att det är mört. Det är något min mamma har lärt mig.”

Jag fascineras även av Ditlevsens omedelbara sätt att skildra hur ett beroende börjar. Beroendet i Gift handlar både om förälskelse och droger, dessa två är ofta sammanflätade. Detta framkommer då Tove får sin första petidinspruta av läkaren Carl: så fort vätskan försvinner in i Toves arm ”sprider sig en aldrig tidigare upplevd salighet genom hela kroppen”. Hon är lycklig och säger till Carl att hon är förälskad i honom.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att gifta mig med dig, säger jag och stryker honom över det lena, tunna håret. Men din man då? Frågar han. Jag flyttar bara, säger jag, och tar Helle med mig. Medan jag åker hem med spårvagnen, klingar effekten av sprutan långsamt av, och det är som att en grå, slemmig slöja lägger sig över allt som jag fäster blicken på. Petidin, tänker jag, och namnet är som ett fågelläte. Jag bestämmer mig för att aldrig släppa taget om mannen som kan skaffa mig en så obeskrivlig, salig njutning.

Utan att blinka är Tove beredd att offra sitt äktenskap för Carl och petidinet, här saknas all eftertanke. Möjligen kunde detta betraktas som själviskt och hänsynslöst, men Ditlevsen är inte intresserad av att skapa en smickrande och tillrättalagd bild av sig själv. I Gift skildras livet och verkligheten rakt upp och ner, kompromisslöst i all sin härlighet och hårdhet.

Frida Wickholm

En kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s