Den karga sorgen och den frodiga poesin

Tua Forsström. Foto: Niklas Sandström.

Texten är skriven under Kritikbyråns arbiskurs ”Kritik för alla – en skrivverkstad” den 12.9–10.10.2020.


Genom sorgen kastas vi in i okända världar fyllda av ensamhet och saknad. Den nya världen är karg och syrefattig och lämpar sig överhuvudtaget inte för mänskligt liv. Men snart kan vi se ett litet grönt blad sticka fram mellan bergskrevorna, eller hitta en liten syrebubbla – eller så kommer vi plötsligt på en ny diktrad som gång på gång spelas upp för oss i vårt inre. En diktrad som drar oss tillbaka till det välkända. Skrivandets och poesins förmåga att bearbeta och minnas är bärande teman i Tua Forsströms diktsamling Anteckningar (2018), som utkom några år efter hennes barnbarns död.

Diktsamlingen består av fyra delar. Den första delen består av 21 separata dikter. Här beskriver Forsström hur man genom sorgen hamnar i ”fel värld”, med hotet om att inte hitta tillbaka till den rätta världen, som gestaltas genom bruset från Mannerheimvägen och bränderna i södra Australien.

Man hamnar då i fel värld
Haren börjar springa i sicksack
[…]
Vi är båda i fel värld, men inte den samma

Diktsamlingens två följande delar fortsätter på samma tema; vi får följa med på en vandring i ett välbekant landskap som i och med sorgen aldrig kommer att bli det samma. Sorgen har gjort kärleken hemlös, den har inte någonstans att ta vägen. Förutom genom små minnen och ömhetsbetygelser som gör att man får en snabb glimt in till den andra världen.

Vi gick genom det höga gräset och
simmade i vattnet med fiskarna.
Lilla modiga kamrat.

I diktsamlingens fjärde och sista del börjar alla dikter med raden ”Om att lära sig och inte glömma”. Det är inte bara minnet som ger oss närhet, även skrivandet (och läsandet). Forsström hänvisar till den brittiske poeten W. H. Auden som säger att poesin tillåter oss att umgås med de döda, kanske kan den till och med ge oss glädje eller åtminstone ge oss verktyg att uthärda livet. Poesin blir ett sätt att lära sig leva med sorgen, och samtidigt inte glömma; varken den man sörjer eller sorgen själv, för att förlora sorgen innebär för Forsström en sorg i sig.

Forsström beskriver på flera ställen sorgen som banal; sorgen är grund, den har inga tankar och inget eget språk. Detta gör att det vardagliga språket stundvis framkommer tydligare framom det lyriska. Ett tydligt exempel på ett sådant jämförelsevis banalt uttryck är dikt nummer 11, som endast består av en diktrad: ”Men vad ska jag göra med dina saker”. Dessa vardagliga ord förstärker det ovillkorliga och ohyggliga i sorgen.

Stilen är överlag lättillgänglig och bilderna som förmedlas härstammar ofta från vardagen och naturen, vilket gör dem stämningsfångande – läsaren får stiga rätt in i en relation eller situation och de välbekanta skildringarna gör att läsaren snabbt identifierar sig med diktjaget. Samtidigt kan man ana en underliggande existentiell dimension där det yttre landskapet sammanförs med det inre, ofta utan att man som läsare märker det, i en iakttagande och melankolisk slutform. Ett exempel på detta är då diktjaget ska låta tatuera in ett kännetecken för den person hen sörjer. Diktjaget räknar upp djur, föremål och fenomen som påminner om personen – för att sedan be tatueraren skriva ”vi vandrar i mörkret”. Denna scen visar hur svårt det är att beskriva en person eller en saknad i några ord, vare sig det är hos tatueraren eller genom poesin.

Daniel Wickström

En kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s