Vad är det för fel på Torbjörn?


Texten är skriven under Kritikbyråns kritikverkstad med Cecilia Djurberg under Hangö teaterträff 2020. 


Torbjörn LIVE är ett verk anpassat för internetåldern. På endast dryga 20 minuter hinner det packa in ymnigt med populärkulturella referenser, hysterisk fånhumor (inklusive slapstick-aktigt överdriven norska och en jättelik animerad kalkon) och till och med en sofistikerad meta-betraktelse som vänder åskådarens (läs: deltagarens) uppmärksamhet från kalabaliken som pågår på den virtuella scenen tillbaka till sig själv på ett oväntat sätt.

Men är Torbjörns flyktförsök egentligen en kritik av hans egna tillkortakommanden, av oss eller av hela samhället?

Taylorism, efter den amerikanske ingenjören Frederick Winslow Taylor, är en arbetsorganisationsteori som utformades och omsattes i praktik under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och vars filosofi formade den moderna industriella staten. I korthet går det ut på att utarbeta strikt och metodiskt utformade parametrar med hjälp av ny tillgänglig teknologi för att kvantifiera arbete på nya sätt. Syftet är att maximera effektiviteten, vilken i ett marknadsekonomiskt samhälle slutligen bestäms av aktieägarnas vinst. Men både i det kapitalistiska väst och i Sovjet, som också entusiastiskt anammade denna modell, fick denna form av tänkande också långtgående konsekvenser i form av ökad stress, vantrivsel och bristande individuellt ansvar.

I dagens västerländska, postindustriella finans- och serviceekonomi har denna gamla form av arbetsorganisering nu fått sällskap och konkurrens av en ny tankemodell. Spelifiering, från engelskans ”gamification”, är ett sätt att försöka återuppväcka arbetarens entusiasm genom att utnyttja element från videospel, som poängsystem och delbelöningar, för att väcka upp inspiration som den inrutade Taylorismen inte förmått skaka fram hos den nya ekonomins prekäranställda lattebaristor eller libertarianskt frihetstörstande startup-hajar.

Torbjörns mentala tillstånd dekonstrueras också till en tabell egenskaper representerade av siffror, som han måste maximera för att återvinna sitt självförtroende och bokstavligen “rädda världen” genom att utföra sitt lönearbete effektivt. Mellan raderna så drar föreställningen ett likhetstecken mellan Torbjörns mentala hälsa och ekonomiska effektivitet, och strävan att uppfylla dessa mål presenteras sedan som underhållning för åskådaren.

I sin kontroversiella kulturkritiska bestseller The Culture of Narcissism (utgiven 1979) beskriver den amerikanske kulturhistorikern Christopher Lasch hur det moderna borgerliga samhället försökt dra en klar skiljelinje mellan arbetsliv och privatliv, och upphöja det senares idealversion av avslappnat förtroende, icke vinstbetingad solidaritet och ”högre värden” som en motvikt till ett arbetsliv som i sin tur utvecklades mot ett mer skoningslöst konkurrensinriktat håll. Ironiskt nog har detta lett till till att den ekonomiskt betingade tävlingsmentaliteten och individualistiska, paranoida självcentreringen i stället i allt högre grad infiltrerat de livssfärer som från början var menade att upprätthållas som orörbara.

Lach använder den professionaliserade idrottens och dess tillhörande underhållnings- och merchandiseindustri som ett exempel. Lagsporten, en aktivitet som från början uppkommit som en avslappnande nöjesaktivitet som bygger spontan solidaritet genom att uppmuntra till lek utanför vinstsamhällets paradigmer, har nu helt och hållet omfattats och börjat styras av en matematisk obsession vid individuella, mätbara prestationsresultat som kan omsättas i rena pengar. Bland annat genom intrikata handelskontrakt med lovande stjärnspelare, eller av kvantifiering av imponerande resultat med hjälp av ny teknologi som målkameror och dylikt.

Men en snarlik mekanism kan också skönjas i hur de datorspel som en växande andel av särskilt den yngre delen av den arbetsföra befolkningen vänder sig till på fritiden. En stor del av marknaden för dessa spel domineras av online-skjutspel där blixtsnabb reaktionsförmåga och ett aldrig svikande tävlingssinne närmast är tröskelkrav för att alls kunna njuta av dem ens som eskapism. Och till och med i de mer lugna och stillsamma alternativ som erbjuds, som inte bokstavligen handlar om att skjuta motståndare till döds, smyger sig tävlingssamhället in. I det nyutkomna Animal Crossing: New Horizons där spelaren bygger upp ett idylliskt litet lokalsamhälle med antropomorfa djur på en paradisö uppstod snabbt en svart spekulationsmarkad där spelare försökte tjäna en snabb hacka i virtuell valuta genom att spekulera på priset av virtuella grönsaker.

Så vad gör vi egentligen när vi spelar med Torbjörn live? Är syftet verkligen att rädda världen, eller är det vi som tvärtom invaderar Torbjörns trygga privata värld tillsammans med hans skräniga chef? Hjälper vi honom verkligen med våra kommandon, eller är det bara ett sätt att förvandla till och med hans eget barndomshem till ännu en arena där han presterar för vårt nöjes skull? Då Torbjörn lyder våra entusiastiska uppmaningar till våld, slår ihjäl kalkonen och flyr ut ur vårt synfält, är det inte egentligen oss han flyr ifrån?

Text: Otto Ekman

Torbjörn Live
Arbetsgrupp/medverkande: Alex Holmlund, Ole Öwre, Joel Forsbacka, Henrik ”Honken” Gullmets, Dennis Storhannus
Speltid: ca 30 min

Kolla på Hangö teaterträffs festivalsändning här


Läs resten av kritikverkstadens texter här:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s