Festival på avstånd – Hangö teaterträff närmar sig publiken på nya sätt


Texten är skriven under Kritikbyråns kritikverkstad med Cecilia Djurberg under Hangö teaterträff 2020. 


Jaha, vad gör vi nu? Frågan är rimlig att ställa sig. 

I snart trettio år har människor samlats i Hangö för årliga teaterträffar. I pandemitider tvingas man hitta andra rum. Scenkonst är intimt beroende av sin publik och under årets digitala upplaga av Hangö teaterträff försöker festivalen ändå bjuda in oss att delta, om än på avstånd. Till diskussioner i videokonferensverktyget Zoom. Till att exempelvis ge instruktioner till halvimprovisationsakten Torbjörn live, där Alex Holmlund i rollen som Torbjörn vandrar runt i sitt pojkrum som i ett gammalt tv-spel med all den estetik som hör dit. På tjugo minuter skall han hitta självförtroende nog att rädda världen, med publikens stöd. 

Till performancegruppen She She Pop uppmanas vi att ringa för att dela med oss av ett teaterminne och få ett i utbyte. Ett försök att göra publiken till medskapande och bidra till en gemensam kanon på distans.

Gruppen Glitcher – Josefine Fri och Emelie Zilliacus – har satt upp föreställningen The Porn Horror Musical på Viirus i Helsingfors. Den skulle även till Hangö. Istället bjöd festivalledningen in dem – tillsammans med Martin Paul, som har sällat sig till duon – och frågade om de ville försöka ha med den i en avståndsvänligare version av teaterträffen. Framför kameran blev det en annan sak. Distant Dildos – Whatever Happened to the Porn Horror Musical är ett helt annat verk, om än med stora gemensamma drag.

Vi möter Fri och Zilliacus i ett vitkaklat duschrum. Ett intensivt hånglande övergår snart i dominans och förnedring. Tidigt bjuds vi på starka scener. Zilliacus kör med Pauls assistans in en dildo i Fris mun. Blodliknande vätska rinner längs munnen på båda kvinnorna. 

Scratch. Samma rum: de tre diskuterar projektet. Resonemang. Lugna stämmor. Scenbyte: en kondom i vattnet. Paul ligger på en strandklippa, vårblek bar överkropp i bild. Fri och Zilliacus häller jord, blommor och kallt vatten över honom. Blod täcker hans överkropp och ansikte. Han lämnas ensam. 

Han är fortfarande i bild när Fri börjar resonera om skillnaderna mellan teatern och filmen och vad som saknas. Hon pratar om hur lekfullheten försvinner framför kameran och hur kontrollen saknas. Det finns en diskussion om sex, våld, pornografi och våra kroppar här, och den har inte helt försvunnit, men mycket av fokus hamnar på en metadiskussion: Vad händer med försöket att gestalta grovt sex på ett lekfullt sätt när publiken är bortom skådespelarnas räckvidd? 

Det är intelligent och intressant. Särskilt Fri, som gestaltar den mest utsatta positionen, är väl värd att lyssna på – men utan att ha sett den föreställning inspelningen bygger på är Distant Dildos som att ta del av ett halvt samtal. Det är som att försöka begripa Tom Stoppards Rosencrantz and Guildenstern Are Dead efter att ha läst två meningar om Hamlet, eller se Monty Pythons The Life of Brian med en mycket vag uppfattning om vem Jesus egentligen var. Det blir som att se en film om en uppsättning, snarare än teater på avstånd.

Även Cuteness overload är ett verk som får möta festivalpubliken genom kameran, en performanceföreställning av Lisen Rosell, Nadja Hjorton och Anna Efraimsson, med registöd av Ester Martin Bergsmark. Det har tydligt förflyttats till ett nytt medium. Hjorton och Rosells sätt  att behandla gullighet och kvinnlighet på den duntäckesfluffiga scenen – där gulligheten vandrar genom våldsamhet, vardaglighet, det groteska och det uttråkade och tillbaka till det gulliga igen – är säkert i stort sett densamma. Men det rosa rummet bjuder på ständigt återkommande närbilder av Rosell och Hjorton. Deras läppstiftsutsmetade ansikten, t-shirtklädda överkroppar och propert strumpbyxetäckta ben. 

Också ljuden närmar sig: det frasiga tyget, smackandet, handen som drar över strumpbyxorna. De får en krispighet och en tydlighet man aldrig upplever på plats i publiken. På något sätt fjärmar det och påminner om att vi inte är där. Ett par gånger tar inspelningen ett steg tillbaka och filmar allt: Daniel Åkerström Steens scenografi blottläggs med scenen, golvet, kameror och ljusläggning. Som om de desperat vill säga: ”Hej, hörrni, titta. Det är fortfarande teater.” 

Och varför inte? Det blir en lyckad påminnelse om scenen som scen, skådespelarna som skådespelare och allt det vi är vana att se och bortse ifrån på plats. 

Mot slutet rullas rekvisitan ihop, de tunga gardinerna dras undan och Turteaterns tomma stolsrader möter tittaren. Närmare än så kommer Hangö teaterträff kanske inte den traditionella scenen nådens år 2020.

Normalt begränsas teatern av antalet säten framför scenen. Över internet kan man nå så många fler. Istället vänder sig festivalen inåt och skärskådar sig själv. Jaha, vad gör vi nu? Man kan inte ta tillfället i akt och bredda sitt tilltal om man inte själv vet svaret på frågan.

Och är inte det gott nog? Hur skulle den kunna ha ett svar på det? Att få ihop ett program som kan låta oss ställa frågan måste ha varit svårt nog under denna krisdrabbade vår. Att dessutom hinna besvara den vore ett orimligt krav.

Text: Johan Jönsson

Glitcher: Distant Dildos – Whatever happened to the Porn Horror Musical?
Arbetsgrupp: Emelie Zilliacus, Martin Paul, Josefine Fri, Marika Hill & Malin Nyqvist
Speltid: ca 30 min

Cuteness Overload
Arbetsgrupp: Nadja Hjorton, Lisen Rosell, Anna Efraimsson, Daniel Åkerström Steen, Ester Martin Bergsmark, Petra Coppla Dahlberg

Kolla på Hangö teaterträffs festivalsändning här


Läs resten av kritikverkstadens texter här:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s