Med öppenheten som motto – intervju med danskritikern Jan-Peter Kaiku

Jag ringer upp danskritikern Jan-Peter Kaiku på hans landställe i Strömfors. Där har han spenderat de senaste åtta veckorna, då jobbet som utvecklingschef och ansvarig för planeringen av dans- och koreografiutbildningen på Konstuniversitetet nu sköts på distans. Just nu är det en intensiv fas på arbetet, men idag har han ledigt och har kunnat sitta ute i solen och njuta. När jag frågar honom om han identifierar sig som kritiker trots att han jobbar på heltid inom universitetsvärlden svarar han utan att tveka ja.

”Jag har skrivit kritik i 30 år nu, så jag ser mig absolut som en kritiker. Den första texten var om Helsingfors festspel år 1990. Efter det har jag regelbundet skrivit kritik för HBL Jag har dessutom skrivit intervjuer, översikter och några bokartiklar om dans, men de utgör bara en bråkdel av min produktion som nog främst tagit sig uttryck som just kritik.”

Jan-Peter, eller J-P, kom ändå in på just dansen relativt sent. Det var tidigt 80-tal och dansfältet i Finland expanderade och tog mer och mer influenser utomlands ifrån. Det var nyskapande och vågat, experimentellt och utforskande på ett helt annat sätt än scenkonsten i övrigt på den tiden. Dansare som Reijo Kela hade studerat i New York och började ha soloföreställningar i sin studio, bland annat Soile Lahdenperä, Liisa Pentti, Riitta Pasanen och Jaana Turunen hade studerat i Amsterdam och tog med sig nya och banbrytande influenser därifrån. Jorma Uotinen hade sin glansperiod på Helsingfors stadsteater.

Liikehtivä keltainen, 1985. På bilden: Leena Porri, Kaisa Ihamäki ja Soile Lahdenperä. Bild av Hannele Kurkela.

J-P var i 20-års åldern och började gå på fler och fler föreställningar. Före det hade han studerat statsvetenskap, men snart bytte han till teatervetenskap och genom seminariearbeten och självständiga studier kunde han inrikta studierna på dansen. I tio år höll han också själv på med modern dans, jazzdans och balett, men slutade när han fick en knäskada – och för att övningarna var på lördagar, säger han och skrattar. Det gick inte att kombinera med livssituationen, jobb och andra intressen då. Gradvis började han istället koncentrera sig på kritiken. 

Det styrda engagemanget

Hur kom du igång med att skriva kritik, hade du några förebilder?

”Jag hade inga direkta förebilder, men jag har alltid läst kritik. Studierna hjälpte så klart också att komma igång och jag har alltid haft ett intresse för att skriva. Helsingin Sanomats kritiker Jukka Kajava höll en kurs om att skriva teaterkritik och jag har funderat på om det kan ha varit det som slutligen tände mitt intresse. Där övade vi på det komprimerade sättet att skriva kritik som krävs i dagstidningar.”

Har du någon gång upplevt det komprimerade formatet som en begränsning?

”Nej, jag skulle säga att det mer är något man orienterar sig efter, det funkar bra. Teckenmängden och tidspressen gör också att man måste välja och fokusera på vissa ämnen, det är omöjligt att fokusera på allt. När jag till exempel skrivit kritik för facktidskrifter går det att skriva mer detaljerad och omfattande kritik.”

Valoa – Valoa!, 1996. På bilden: Hely Järvinen, Pia Lindy, Liisa Pentti, Jussi Nousiainen, Ville Hukkinen, Virpi Juntti, Pierre Séraphin, Nina Viitamäki ja Mia Liski. Bild av Kimmo Takala.

Jag frågar J-P om han brukar ta fasta på något speciellt när han går och ser en föreställning, om det finns något som kännetecknar en ”bra” föreställning för honom? Han funderar en stund och svarar sedan med ett skratt:

”Svår fråga … Jag skriver om allt från samtida dans till balett, så det finns inte riktigt någon gemensam nämnare. Hur föreställningarna öppnar sig och tilltalar en åskådare är väldigt olika, man måste helt enkelt vara öppen när man ser en föreställning. Nog hålla en kritisk distans, men man kan inte vara för distanserad heller. Om det går att engagera sig tanke- och känslomässigt brukar det ofta vara bra.”

Men han fortsätter att målet att engagera publiken också kan slå fel:  

”Idag vill man ofta styra åskådarnas engagemang från scenen. Många föreställningar förutsätter en växelverkan med publiken, men de har kanske ibland svårt att ta till sig att publiken nog kan vara engagerad fastän den inte ’fysiskt’ deltar i föreställningen. Det kan se ut som att publiken bara sitter passivt, men hela upplevelsen att följa med en föreställning är också att vara engagerad, det är inte alls passivt. Alla enskilda åskådare har sitt eget förhållningssätt.”

Bredden inom fältet skapar utmaningar

Vad skulle du då säga att är de största utmaningarna med att skriva om just dans?

”När jag började skriva kritik var dansen väldigt annorlunda, inom den moderna och nya dansen handlade det mer om rörelseverk och om verk som baserade sig på specifika estetiska utgångspunkter. Det kunde göra det problematiskt för åskådarna att tolka föreställningen – sättet man till exempel ser teaterföreställningar på kunde påverka hur man såg på dans. Därför var mina tidigare texter ofta mer förklarande och försökte öppna upp för läsarna, det var nästan som att kuratera hur man skulle se på en föreställning. Men idag har det ändrats mycket: de senaste tio åren har den samtida teatern och dansen kommit närmare varandra. Och jag tycker att det är bra att till exempel också teaterkritiker skriver om dans idag. Olika röster behövs.”

Men nu då dansfältet har breddats så mycket har kritikerna ställt inför alldeles nya utmaningar.

”Bredden inom fältet är så stor, så man får kämpa med sin egen kompetens. Det finns flera mindre grupperingar som är koncentrerade på vissa konstformer, så det kan vara svårt att anpassa sin text. Dessutom har föreställningarna idag ofta starka kopplingar till samtida teori- och filosofibildningar, men en danskritiker är nödvändigtvis inte så insatt i just den biten. Det kan göra det utmanande att tolka ramverket föreställningen byggs upp kring.”

Snabba förändringar kräver öppenhet

Som anställd på Konstuniversitet och med jobberfarenheter och förtroendeuppdrag ända sedan 90-talet inom fortbildning för dansare och inom danspolitiken, är J-P aktiv inom dansfältet på många plan. Det ser han att har varit till stor hjälp som kritiker: det har gett flera inkörsportar att analysera dans.

Jag frågar J-P om han har någon form av motto som han försöker följa som kritiker eller något som är speciellt viktigt. Som så ofta funderar han en stund och skrattar sedan till innan han svarar:

”Att fortsätta försöka, inte låsa sig vid förutfattade meningar, utan vara öppen för förändringar och det som kommer emot. Speciellt inom den samtida scenkonsten där allting förändras så snabbt är det viktigt – varje föreställning skapar sin egen värld. Inom de mer traditionella dansformerna är det lite annorlunda, de bygger på en tradition och kan på ett annat sätt sättas in i ett sammanhang.”

Hur ser du på danskritikens och dansen framtid, tror du något kommer att förändras och i så fall vad?

”Båda två kommer nog att förändras, det finns flera olika format som går att utveckla. Inom konstfältet är det svårt att säga vartåt vi är på väg, men just nu är till exempel ekologiska frågor och nymaterialism – föreställningar med element som inte är humana (material) – väldigt framme. Det finns också fler kopplingar mellan olika konstformer, som bildkonst och olika installationer. Gränserna ät väldigt tänjbara.”

Vad anser du om det som man så länge kallat för ”kritikens kris”, vad tror du om den med tanke på framtiden?

”Läsarna vill läsa kritik, så jag tror att kritiken kommer att behövas också i framtiden. Det är viktigt att det förs ett offentligt samtal om konst. Jag ser det också som en positiv sak att konstnärer själva kan delta i samtalet och skapa sig en egen röst. Nu är det ju mer och mer vanligt med samtal i samband med föreställningar där konstnären deltar och till exempel berättar om sitt arbetssätt. Jag tycker det är bra att samtalet breddas på det sättet.”

Minun nimeni on -projektet år 2012, Zodic. Bild av Emmi Kömmistö

Till slut kan jag inte låta bli att fråga hur situationen under våren påverkat J-P:s arbete. Igen skrattar han till: den sista föreställningen han såg var den 29 februari, efter det har det varken funnits föreställningar att se eller recensera. En del digitala verk har han tagit del av, men dem har han inte recenserat – i alla fall ännu. Om läget fortsätter så här en längre tid har han, som många andra, funderat på att gå över till att recensera digitala föreställningar.

”Som kritiker ser jag annars också mycket dans på video, men det är en annan sak om verket har gjorts bara för att förverkligas digitalt eller inte. De föreställningar som är helt anpassade till ett digitalt format kunde det vara intressanta att recensera.”

Jan-Peter Kaikus tips till dem som är intresserade av att skriva om dans:

”Jag tror det viktigaste är att sätta sig in konstområdet, man behöver en bakgrund och kännedom om det man skriver. Just nu finns också alla möjligheter att bli publicerad då man kan göra det på så många plattformar, så det är ett bra sätt att testa på kritiken.”


/Mathilda Larsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s